På bussen på väg till gymmet känner jag min oinspiration frodas. När jag sitter där och läser rojalistiska raljerningar i dagens tidning kliver det på en familj. Barnen är kanske fyra och sex år gamla. De sätter sig ett par rader framför mig.
Fyraåringen: Okej, nu är det min tur….
Sexåringen: Mmmm
Fyraåringen: Hus!
Sexåringen (eftertänksamt): Bus!
Fyraåringen (kvickt): Husmus!
Sexåringen (grimaserar och funderar på om det är tillräckligt unikt): Ljus!
Fyraåringen (eftertänksamt): Lus!
Sexåringen: Mus!
Fyraåringen (kommer inte på mer): Nä, jag kommer inte på fler
Sexåringen: Yah! Jag vann den här omgången.
Fyraåringen (tänker efter): Näe… vi har båda tre…
Sexåringen (klurar): Okej då. Nu får du hitta på…
Fort fram med en penna och mitt pappersblock. ”Det här är en språklek som jag bara måste komma ihåg” tänker jag… Strax därefter kliver jag av bussen med underlag till en lektionsplanering och en återfångad inspiration.
Kommentera