Idag var jag och föreläste på en skola inne i Stora Staden. En internationell skola i en anrik miljö och med lärare och elever från hela världen. Just idag är det nordisk konferens och smältdegeln kokar liksom ännu mer än vanligt.
På något sätt har arrangören lagt in en halvtimmas paus mitt i min föreläsning, som jag oroar mig lite grann inför. Med vissa grupper är pauser katastrofala. (I det här fallet visade det sig vara hur lugnt som helst!) Under pausen fikas det och kollas i montrar samtidigt som man småpratar med kollegor. Jag känner mitt utanförskap och väljer att anamma det. Smyger iväg i en korridor för att se skolan. Upptäcker ett mönster: överallt visas elevers konst. Inte med kludd på en vägg utan på ett stafli. Med en riktig namnskylt. Som om det vore konst av Picasso himself. Underbart!
Jag har skrivit många blogginlägg om det det fina, det kloka och det värdiga i att sätta sina elever på piedestaler. Låtsas man att eleverna är superstjärnor så blir det förr eller senare det. Det har man fattat på den här skolan!
Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterande som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.
Kommentera