Den senaste tiden har jag varit i fler samtal än vanligt om arbetsbelastning, både med yrkesverksamma lärare med god insyn i lärarvärlden och med nyfikna utomstående betraktare. Det är antagligen ett uttryck för att lärares sjuka arbetsbelastning hamnat på fler personers radar. Det är förståeligt.
Vad jag däremot inte förstår är det som brukar hända när dessa personer exemplifierar vad som ska bort. Inte sällan är arbetsuppgifter kopplade till elevers raster något som kommer upp. Varför då? Hur kan det vara en onödig bisyssla? Efter gårdagens lunchrast är det en total orimlighet. En av tvåorna som till hösten börjar trean och blir min kommer fram. ”Hej blivande läraren.”
Det är början på något nytt. Något fint. Något viktigt.
Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterandet som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.
Att möta eleverna utanför lektionstid är jätteviktigt. Vi äter lunch med våra elever på IM då vi tycker det är viktigt. Att vara med på raster fyller samma funktion.