En liten smidig webbtjänst påminner mig om att det är fyra år sedan jag registrerade mitt konto på Twitter. Trots att jag inte alltid varit särskilt aktiv så känns det lite speciellt.
Det är onsdag eftermiddag/kväll och jag är på väg hem från skolan efter en dag som varit rätt ansträngande. Först åtta timmar praktiskt bedömningsarbete med allt som arbetslagets elever har lärt sig inom SO- och NO-ämnena under det senaste året. En diger uppgift. Sedan planering av årets sista stora undervisningsprojekt. Parallellt med detta har jag suttit i personalrummet och sett mina kollegors arbetsdag utvecklas lektion för lektion. När det går bra så är det en vacker syn. När det tyngre så är det en vidrig upplevelse som bara gör en på dåligt humör. Något som bryter ner människors innersta djup. Det är risken man accepterar för att få uppleva de makalösa topparna som kommer ur en framgångsrik arbetsdag. Idag har varit en ful dag. Och vad som slår mig är att jag, fast att jag idag har pratat med maximalt nio elever i sammanlagt kanske fyrtio minuter, påverkas av stämningen. Jag blir som jag umgås. I förlängningen upplever jag mina kollegors misslyckanden.
Så funkar det med elever också. När någon avgångselevs förälder ringer till rektorn för den framtida skolan som i sin tur råkar säga något puckat så sprids skräcken som en löpeld, inte bara bland eleverna utan också i mig. Fast att jag lägger all min energi på att förklara beslutsprocessen bakom ett dåligt beslut så kan jag inte låta bli att känna mig delaktig. Trots att jag inte är det. Fast att vår gemensamma resa slutar om några veckor så kan jag inte låta bli att känna att jag är med och splittras.
Så funkar det med Twitter också. Det som händer mina twittervänner är något som påverkar mig med. Man märker direkt när någon är upprörd eller upprymd. Allt oftare präglas mitt morgonhumör av vad som under natten hänt på amerikanska delen av mitt twitterflöde. (Tidsskillnaden gör att det alltid är amerikanska nyheter som dominerar när jag kollar flödet på morgonen.) På samma sätt är det i Twitter som jag kan hitta både inspiration till nya stordåd och distraktion när sammanhanget runt omkring mig går in i en tillfällig svacka. Det är tack vare de kollegiala samtalen på Twitter som jag orkar dra lasset när kollegan behöver draghjälp. På det sättet går det inte att beskriva hur viktigt ett vidgat kollegium kan vara för en professionell utveckling. Jag blir som jag umgås och då passar det perfekt att umgås med ett ständigt vidgande kollegium via en kanal som Twitter.
Här är tre nyårslöften till mitt femte år på Twitter:
- Umgås mer med nya kontakter. Det är oftast de som har intressantast saker att säga.
- Följ fler och beröm mer.
- Bli tydligare i när du kopplar av och på.
Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterandet som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.
Kommentera