Jag är i skolbiblioteket med några elever. Eftersom jag har turen att ha klassrummet jämte kan jag nästan närsomhelst släppa dit elever. Verkligen en lärarlyx!
Hur som helst. Jag. Några elever. Biblioteket. De ska låna böcker. Några av dem är rätt nya i gruppen och har inte vant sig vid alla rutiner. En av dem är Läspojken, nio år gammal. Sedan hans första dag på skolan har han haft lässtöd med min superkompetenta speciallärarkollega. Hon är en sån kollega som har jobbat med lågstadiet i fyra decennier och kan läsinlärning som ingen annan.
Så, ett par år med henne och eleven som förut var svag kommer nu fram till mig i biblioteket:
”Måste man låna en bok? Jag vill ha tre! De verkar så spännande och då läser jag så fort att de tar slut direkt.”
Jag tänker att det är en utveckling som är direkt beroende av min kloka kollega och inte riktigt något som syns i våra regelbundna lästester. Det är viktigt att minnas hur svårt det är att fånga, mäta och jämföra lärande när man pratar om skolors effektivitet, resultat och framgång.
Kommentera