Trettio månader senare

För två och ett halvt år sedan lämnade jag min dåvarande VFU-plats (praktikplats), Gettoskolan. Varenda en av klassens femton åttaåringar hade upplevt betydligt mer skit än vad jag hade gjorde under hela min uppväxt. Jag fick dåligt samvete för att jag i slutet av dagen kunde återvända till mitt trygga medelklassliv när de var kvar. Till sist blev det så starkt att jag kände mig tvungen att byta. (Vad jag inte visste då är att barn aldrig upplever sin situation som något annat än normal… men det är en annan historia för ett annat inlägg…)

I efterhand är jag otroligt nöjd med mitt byte eftersom det tog mig till Pittoreska Skolan. Men det händer ofta att jag tänker tillbaka på de femton åttaåringarna som jag lämnade kvar. Hittills har jag inte träffat på någon av dem. Förrän i lördags när jag utmattad steg på tåget hem till Stora Staden.

I sätet bredvid satt Gettoflickan. Tjejen som för trettio månader sedan var nyanländ med ingen svenska, stora kunskapsluckor och otrygga hemförhållanden är idag en tioåring med ny skola, nytt område, ordentligt med stöd i skolan (verkar det som när man pratar med henne) och ett alldeles utmärkt språk. Som vilken annan tioåring som helst. Förutom att hon nyligen spelat final i ”typ SM i schack fast för barn”. Jag tror inte att någon av hennes klasskamrater (eller för den delen lärare) vet hur långt hon har gått.

På samma trettio månader har jag gått från att i panik fly förorten till att mycket väl kunna tänka mig en framtid där. Det är inte heller så dåligt.