Det hela börjar vid kvart i åtta på morgonen. Med morgonjobbet klart har jag en kvart på mig att kolla Twitter med en kopp kaffe innan kollegorna kommer till jobbet. Lyxtid.
Ganska snart hittar jag en tweet av Daniel Barker som länkar till en artikel om och med min vän och förebild Anne-Marie Körling.
Jag läser, ler, njuter och inspireras. I den ordningen. Som alltid med Anne-Marie. Särskilt fastnar jag för en passage där hon berättar om hur hon en gång frågat sina elever hur de vill att hon ser på dem och fått ett fantastiskt svar av en stökigare elev. Allvaret och viktigheten i den frågan slår mig rätt i magen. Jag bara MÅSTE ställa den till mina elever. Idag.
Sagt och gjort. Som ett sista moment i en lång, kreativ och saligt intensiv skoldag ägnar vi den sista kvarten till just detta. Det är inte alldeles enkelt. Mina elever är nio-, tio- och elvaåringar med allt vad det innebär. Dels medför det att de inte är vana att tänka på hur vi ser varandra och dels medför det oerhört ärliga och insiktsfulla tankar när de väl förstår min fråga.
Det här blir helt klart ett återkommande inslag.
Kommentera