Vad som började med höftravande ambitioner om plugg på ett av Stora Stadens caféer avbröts efter tre låsta favoritcaféer (sommarstängt – vad är det?) och ett plötsligt spöregn. I mitt huvud kretsar arga tankar på en timma bortslösad på att pendla som jag istället kunde ha lagt på att plugga. Så fort jag hittat en sittplats och börjat min hemresa så vänder det. På två sätt.
Mittemot sitter en liten unge med långa linblonda lockar och en keps så stor att de praktiskt taget vilar på två små axlar. På ena stöveln sitter ett plåster. Föräldrarna försöker förstå kollektivtrafikens system.
Lintott (glatt): Hej hej!
Jag: Hej Hej.
Lintott (nu överlycklig): Bajs bajs!
Jag: Bajs bajs.
Tant i pervo-rock och märklig hatt (upprört): Nämen!
Lintott märker tantens reaktion och blir om möjligt ännu lyckligare…
(Själv är jag bara glad att jag fortfarande tillhör gruppen som en dag ska ta över…)
Helt fantastiskt!
Jag drabbas också ofta av en glädje över att tillhöra gruppen som ”ska ta över”, inte minst när jag ser mig omkring på min lärarutbildning och ser så många bra och kloka och öppensinnade människor och tanken på att vi är framtidens lärare känns väldigt hoppfull.
Tack för en bra blogg. Keep it up.
/Fritidsfröken
Tror inte att jag kan räknas till dem som ska ta över längre, men jag hade helt klart gjort som du. Livet blir roligare då!