Många lärare funderar på vad som är en rimlig gränsdragning när det kort till att bjuda in sina elever i sitt privatliv och sitt privata jag in i klassrummet. Det är en gränsdragning som man rimligtvis behöver göra själv. Efter eget hjärta. På ett sätt handlar det om att värna sig själv. På ett annat handlar det om att förstå att som lärare är man förvaltare av och centralgestalt i en kultur som ska främja andra människors utveckling. Att inte använda sig av den egna lärarrollen i det sammanhanget är nästan lite märkligt.
Min inställning är att min egna personlighet är det bästa verktyget jag har. Till att skapa lärande som betyder något, till att skapa motivation, till att skapa mening och till att skapa en känsla av att lyckas. Samtidigt vill jag att allt det ska bottna i och utgå från eleverna och deras initiativ. Det blir en paradox. En konsekvens blir att rollfiguren jag spelar i mitt klassrum kommer tillbaka i olika sammanhang just eftersom de får vara med och forma den. Jag ska ta ett exempel:
Förra fredagen nämnde en elev att slipsar är coola. Jag höll med och det samtalet slutade i en uppmaning.
Killfröken, du borde ha slips nästa fredag!
Sagt och gjort. Idag blev finfredagen extra fin. Det är en pytteliten gest som inte kostar mig någonting alls men som ger mer än man kan tro. Som ett resultat snappas det upp inte bara av Slipsbarnet utan av många andra runt omkring som får höra historien bakom. Det öppnar för att de också tar kommando över skolsfären, hur det än må komma till uttryck. Reaktionen är inte att vänta på sig…
Under dagens temalektion om uppfinningar och innovationer fick eleverna en uppgift som jag hade plankat från Digitaliseringskommissionen: att hitta på egna framtidsmobiler. I slutändan visar det sig att ett gäng av dem dagen till ära kommer i form av högteknologiska slipsar. Kanske inte den smartaste idén för framtida mobiltelefoner men nog så kreativt och samtidigt något som Slipsbarnet, som själv hittat på något helt annat, myser lite grann över. Hen skiter väl egentligen i slipsar men gillar att få leda det vi delar ihop.
Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterandet som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.<
/strong>
Kommentera