På väg till Edcamp Göteborg smiter jag från arbetslagets veckoplanering lite tidigare och hinner tänka att det minsann är vår på riktigt nu. Då ser jag bussen och springer lite fortare. Väl framme möter jag Nioåringen som ska åka hem.
Vi pratar om lite allt möjligt. Om kompisar, fritidsklubben, vad som är kul att göra på fritidsklubben om man hinner med något annat än att prata med kompisar. Det blir tyst en stund och jag frågar hur det går med programmeringen. Det är en hyfsat väntad fråga eftersom det är torsdag eftermiddag och slutet av vår veckolånga satsning #hackerveckan börjar närma sig sitt slut. (Med det inte sagt att vår satsning på programmering och digitalt berättande/skapande är slut.)
Nioåringen funderar först och landar sedan i en mycket detaljerad bild av hur det går och vad som behöver göras imorgon.
”…. Alltså, jag tror att vi behöver göra så att spriten liksom känner av är den nuddar turkos och då ska den skicka så att bakgrunden byts och de andra sprite:arna göms. Då skulle det passa bra.”
Jag lyssnar noggrant men kan samtidigt inte låta bli att glida iväg i tankarna över hur fort nylärda saker blir vardag. Det här är en mening som Nioåringen inte hade varesig förstått eller kunnat uttala för bara några dagar sedan. Det säger något om framstegen som hen har gjort de senaste dagarna. Jag undrar verkligen om hen märker det själv. Jag tror inte det.
Vi lärare är rätt dåliga på att koda, i alla fall om man jämför med eleverna. De är vassare här. Så är det faktiskt. Men när det kommer till att synliggöra lärandet som är kopplat till kodandet så tänker jag att det fortfarande behövs en lärare som kan visa, konkretisera och pusha vidare. Fast just nu tänker jag bara sitta här på bussen mot stan och lyssna på min elev berätta om den digitala världen hen har byggt upp. Först i sitt huvud och sedan i sin dator.
Gott så.
Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterandet som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.
Kommentera