”Men ska vi sjunga ’ja må han leva’ eller ’ja må hon leva’ eller ’ha må han hon leva’ eller vad!?”
Frågan är kulmen på ett ivrigt samtal mellan tre nioåringar i hallen intill matsalen.
Så fort hela klassen är samlad ska det göras. Alla ställer sig på bänkarna och sjunger för jubilaren. Hen får två frågor av läraren:
1. Hur har du firat?
2. Vad fick du?
Jag vägrar ställa andra frågan med tanke på att alla kommer från olika socio-ekonomisk bakgrund. Någon klasskamrat ställer den istället. Det är en kompromiss i ett territorium där mina elever är än mer traditionella än vanligt: födelsedagstraditioner.
På vår lilla skola med sex elevgrupper är det likadant och väl varit så i de flesta av våra 175 år som skola. I alla fall gör de äldre på ett sätt och de yngre på ett.
Men på senare år har något hänt. Något coolt. Eleverna har hittat på en egen, ytterligare tradition; Om personen i fråga vill så sjunger man för den i matsalen under lunchen. Det är helt elevinitierat och rätt coolt när man tänker efter. De gör varandra mer engagerade i firandet även när det är någon i en annan klass. Rätt självklart egentligen…
Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterandet som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.
Kommentera