För lite drygt ett år sedan skrev jag ett inlägg med rubriken ”Efter tre års förarbete” som handlade om en elev som jag i tre år mött på skolgården och som då var på väg att bli min. Nu har vi varit vi i snart ett år och idag kom den berättelsen tillbaka till mig idag.
Den dagen för ett år sedan åt vi lunch ihop och vi delade vårt första riktiga samtal. Det var om den tveksamma lunchen. Idag åt vi lunch igen och än en gång var det om den fortfarande tveksamma lunchen. Hen levererade en lång harrang om det orimliga i att när en del av den planerade lunchen tagit slut ersätta den med en komponent som inte alls passar in. (”Jag såg fram emot pasta och köttfärssås. Nu fick jag potatismos. Vem gör något sånt!?”) Hen hade en poäng idag, precis som när vi hade samma samtal för ett år sedan.
Tagen av att plötsligt vara tillbaka avbröt jag med att fråga om hen kunde minnas samtalet förra året. Tyst ett par sekunder och sedan en nick.
”Det var första gången vi pratade. Innan dess visste jag bara att du brukade komma in i vårt klassrum på eftermiddagarna och fixa med någon dator. Alla vi tyckte du var så cool då.”
Resten av måltiden handlade inte om varken pasta eller potatismos. Istället blev det en nostalgisk tillbakablick. Jag berättade om första gången jag hade en lektion med dem (eleverna i samma årskurs, som jag hade till bordet). Då var de sex år gamla och gick i förskoleklassen. Ingen av dem kunde minnas att vi kände varandra då och njöt till fullo av historier om den korta tiden vi delade då. De delade en reflektion om hur de då kände sig stora men nu ser på förskoleklassbarnen och har svårt att föreställa sig så unga. Den kortaste av alla frågar om hen var liten då. Jag låter bli att svara och räddas av kompisar som avslöjar att det är ett skämt på egen bekostnad. Jag drar en lättnadens suck. Vi pratar om våra olika minnen från deras första gång på besök i vårt klassrum inför deras klassbyte. Fast att det bara var ett år sedan minns vi den väldigt olika. Frågan är om vi inte helt enkelt uppfattade tillfället olika där och då.
På väg över skolgården tillbaka till en kopp kaffe och sedan eftermiddagslektioner hinner jag tänka att det är coolt hur en undervisningsrelation kan utvecklas över tid. Från att ha varit sporadiska hälsningsfraser (mest från min sida) till att vara början på något som nu är en väldigt påtaglig vardag. På något sätt gör den insikten det ännu rimligare att ta väl hand om sina blivande elever. För snart står de där i ditt klassrum och då är det lika bra att ha en gemensam historia att minnas och dela.
Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterandet som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.
Kommentera