I somras genomförde jag ett högst ovetenskapligt experiment. En sorts empirisk fallstudie. Eller egentligen inte. Det var mest att jag tog ett ledaruppdrag åt CISV som innebar att jag och fyra elvaåringar for till USA i en månad för att möta barn från 10 andra länder. Tanken är att barn som får möta jämnåriga barn från andra länder får en annan förståelse för saker som mångkultur, mänskliga rättigheter, konflikthantering och andra värdegrundsfrågor. Kanske är det sådana barn som växer upp och löser hållbar utveckling åt hela mänskligheten? Eller så växer de upp och blir som vilka barn som helst, fast lite mer medvetna.
Hur som helst kommer det här inlägget inte handla om vad barnen jag tog med mig till USA har lärt sig utan snarare vad jag har lärt mig av att leva med de här barnen från hela världen. Visst lär jag mig mycket av att arbeta med mina elever, men i skolan bär vi alla en roll som ibland är i vägen. På samma sätt antar jag att föräldraskapet ibland hindrar föräldrar från att se sina barns hela personligheter. Därför uppskattar jag ett ledaruppdrag som detta eftersom det ger en unik möjlighet att under en månads tid leva med och lära av barn som jag inte har några tidigare erfarenheter av.
Att se allt de är
Det fina med att umgås med någon en längre tid är att de till sist inte orkar hålla fasader uppe. Jag har haft barn berätta om, fundera över och fråga om de mest intima sakerna som finns i deras värld. Det är ett väldigt värdefullt förtroende att dela med någon. Från de situationerna tar jag med mig en förståelse för att alla, inklusive elever, är så ofantligt mycket mer komplexa än vad man kan tro.
Se även när man är stressad
Det finns många orsaker att som lärare må illa av stressen som skolan kan innebära. En av dem är att vi nästan omedelbart blir sämre på att se våra elever. I ett CISV-sammanhang kan det vara att jag gör misstaget att prioritera en timmas planering framför att umgås med något av ’mina’ barn. Kommer det ge hen en bättre lägerupplevelse och ett bättre lärande? Kanske, men inte nödvändigtvis. När jag är med CISV försöker jag sköta all planering efter att barnen gått och lagt sig. Kanske borde jag försöka tänka likadant om planeringen på jobbet?
Om att veta
Lagom cool
I CISV jobbar jag ofta med nya, unga ledare. Ofta är de runt 21 år gamla och saknar tidigare ledarerfarenheter. Därför blir det ofta så att en del misslyckas med att balansera mellan att vara en cool förebild och en gränssättande vuxen. För mig har det varit en källa till frustration som jag ibland upplever även i skolan, fast då om andra ämnen. Vad barnen har lärt mig är en djupare förståelse för hur det går till när de uppskattar en vuxen som vågar vara vuxen. Det är inte alltid sant. Man behöver sätta rätt gränser lagom ofta och samtidigt ta ansvar för att de som misslyckas följa dem ändå lyckas och känner sig bra.
En del av de oerfarna ledarna sätter för hårda gränser och använder skam som ett fostringsverktyg. (En kulturell grej.) De ledarna blir aldrig lika framgångsrika. Vad jag brukar göra är att ha ett samtal med barnen jag behövt säga till och be om ursäkt för att jag behövde säga till och sedan förklara varför.
Det ger en känsla av värde och respekt som en del av de här barnen aldrig har upplevt förut, helt enkelt eftersom det inte är en del av den kulturella kontext de kommer ifrån.
Kommentera