För några år sedan fick jag förmånen att arbeta relativt nära en klok skolperson som arbetar på nationell nivå med att göra skolan och läraryrket bättre. Hen brukade prata om målet att varje lärare kan få ”vara den läraren jag vill vara”. I förbifarten låter det som en ganska klok och ganska viktig sak. Men fundera på det. Det finns egentligen ingenting som är viktigare när vi pratar om villkor och förutsättningar för att läraryrket ska bli attraktivare.
Alla vi som är lärare har en klar bild av vilken lärare vi vill vara. Det är källan till drivkraften som gör lärarna till de mest motiverade på svensk arbetsmarknad. Jag tror att det är viktigt att vi värnar varandras rätt och möjlighet att bli de lärare vi vill vara. Det är en avgörande nyckel till framgång för hela skolan. Alldeles för ofta begränsar vi varandra antingen av missriktad omtanke eller av rädsla för att det ska få negativa konsekvenser för vilka krav som ställs på oss själva. Oavsett vilket är det då vi blir hinder för varandras arbetsglädje.
Samtidigt tror jag att vi behöver se på det här som något föränderligt. Den läraren jag ville vara när jag för ganska exakt fem år sedan satt på bussen mot min slutpraktik är inte nödvändigtvis samma lärare som jag idag vill vara. Vi ser, tolkar och tänker en föränderlig värld och anpassar våra drömmar därefter. Det är mänskligt, och nyttigt så länge som vi håller ett öga på den utvecklingen. Det är inte alltid det blir bättre och det behöver inte vara avsiktligt.
Förra hösten hade jag en period när jag upplevde att jag blev onödigt sträng. Parallellt med det upplevde jag att en ökad arbetsbelastning gjorde att jag prioriterade bort de undervisningsrelationer som jag behöver för att kunna göra ett bra jobb. (Jag vet att inte alla lärare tycker sig behöva undervisningsrelationer, men jag funkar så.) Jag kan inte säga riktigt hur jag tog mig ur den perioden, men idag är det annorlunda. Trots en på flera sätt högre arbetsbelastning den här gösen så känner jag inte av samma sak. Jag tycker att jag är bättre på att se mina elever. Jag tycker faktiskt det.
Som idag, när jag hade en lektion uppdelad i en lärarledd del och en elevaktiv del. Den senare började så stimmigt som en kan förvänta sig när en lärare själv ska hantera 30+ elever. Efter ett par tillsägelser blev det betydligt bättre, vilket jag inte har särskilt stor del i. Däremot att jag lyckades ha sinnesnärvaron att ta tid från slutet på lektionen till att uppmärksamma eleverna på vilken uppryckning de tillsammans presterade. Det är jag ganska nöjd med. Lägg därtill alla privata samtal som jag haft med enskilda elever så känns det rätt gött.
När det kommer till strängheten så har jag nog inte blivit slappare. Efter förra veckans Bokmässa började jag veckan med att höra med eleverna om hur de uppfattat vikarierna som tagit min plats under torsdag och fredag. ”De var asbra! För de kunde inte alla reglerna!”. Så låter det nog rätt ofta när mellanstadieelever får nya vikarier, men det skvallrar också om vilken roll jag fyller och tar i klassrummet när saker och ting är som vanligt. Kanske har jag många regler? Eller så är jag bara väldigt noga med att hålla dem? Jag tror egentligen inte det. Helt ärligt tror jag att jag ger mina elever friare tyglar än de flesta andra lärare. Min plan är att de ska få precis pytteliiiiite för fria tyglar. Då har de alltid en chans att levla upp och visa att de kan klara det. Så tänkte jag nog förra hösten också. Skillnaden är nog att jag blivit noggrannare på att basera mina klassrumsregler på min egen lärarroll. Att ta någon annans regler är som att försöka ta någon annans personlighet. Det blir bara fejk.
Jag vet egentligen inte vad jag vill få sagt med det här inlägget. Från början var det här en blogg utan mottagare. Det var för min skull. För att tvinga mig själv att reflektera. Med tiden har den kanske blivit något annat också. Det är inget fel, men jag är mån om att behålla en del av det den en gång var.
Kommentera