”Du…… Killfröken….. Vet du något om de två tornen som flög in i de två flygplanen? Eller nej! Tvärtom!?”
Jag blir lite ställd, mest eftersom det är de förta orden som yttras mellan oss idag. Det är fredag och vi har bjudit in eleverna som till hösten blir våra för en första förmiddag av många ihop som en del av att lära känna varandra. Det märks att de är lite nervösa. (Jag såg genom fönstret hur de ivrigt sprang över skolgården för att komma till vår byggnad.) Samtidigt är intrycket, efter en lektion, att det är en fin-fin årgång som möter oss. Barnen börjar släppa ner axlarna och de börjar visa vilka de är. Varje liten detalj skvallrar om en intressant personlighet som är nära sammanvävd med hur de lär, vad de kan och vilket som är deras nästa steg i deras lärprocess.
Efter en lektion har vi vår schemalagda promenad och jag har gett mina befintliga elever noggranna order att fånga upp varsin av de nya eleverna och visa dem vägen. Trots det är det ett par nya elever som istället väljer mitt sällskap, vilket kanske inte är så märkligt. En av dem börjar vårt samtal med att fråga om elfte september.
”Fanns du då?”
”Ja, jag fanns då. Jag var fjorton år då.”
”Jaha. Mamma berättade att det fanns ett flyg till. Som landade ingenstans. Vet du något om det?”
Jag börjar berätta om flyg United 93 som kraschades av passagerarna. Så klart är det en berättelse som är modererad för att passa ett par unga öron. Nyfikenheten är hög. Halvvägs igenom promenaden glider en liten hand in i min. En undervisningsrelation formas.
Kommentera