Efter tjugoen arbetsdagar på raken hittade jag den här låten under morgonens välbehövda sovmorgon. Samtidigt återfann jag lusten att skriva. Det är med viss skam som jag återvänder. (Den gyllene bloggregeln är att med jämna mellanrum ständigt publicera nytt material.) Samtidigt bor det inom mig en stolthet över vetskapen att jag -när det blir för mycket- har vett att koppla bort. Det är vad en konsult hade kallat för en ”framgångsfaktor”.
(För maximal läsupplevelse: Slå på klippet och läs när låten börjar. Sätt ljudet ganska lågt.)
Hela det här inlägget tillägnas de senaste tjugoen dagarna av mitt liv.
I mitten på juni gjorde jag min sista vikariedag på Pittoreska Skolan innan sommarlovet. Jag minns den eftersom jag just fått veta vilken klass jag skulle få möta under höstens VFU. På den högskolan där jag läser har man i uppgift att under sista terminen ”ta över” en klass för ett par veckors tid och i mitt fall skulle det bli en grupp med 29 nio-, tio- och elvaåringar. En bra grupp.
Så kom då dagen när VFUn började (ganska exakt samtidigt som bloggbägaren rann över och jag slutade skriva). Nu i efterhand kan jag förstå hur jag sett fram emot de här senaste veckorna ända sen den där dagen i juni. Inte bara för att jag trivs som fisken i VFU-vattnet utan också för att jag för första gången på ett tag skulle få gott om material att blogga om. (Å vad bra de här senaste veckornas bloggande skulle ha blivit!)
Jag har sett stora dagar med långväga politikerbesök, pirriga dagar med klassdiskon och högst ovanliga dagar när både jag och min handledare varit borta då klassen fått ”testa” helt nya vikarier. Men jag har också sett de små dagarna som ingen i efterhand minns. De helt vanliga torsdagarna när alla har musik på precis de passen man brukar ha musik och när matsalen som vanligt är helt överfull av yngre elever som aldrig äter färdigt. (”Maten är helt enkelt för god! Därmed pasta!”)
Det har varit välplanerade lektioner och ihopkastade nödlösningar, brustna hjärtan och sprucka cykeldäck, studiebesök på en än så länge hemlig plats och fantastiska planeringsmöten i arbetslaget, tappade tänder och återfunna vantar och en rodnande SÄPO-vakt. Och mitt i alltihop finns en känsla av att det är för stort för att det ska rymmas i ord.
Det har varit en sanslös arbetsbelastning som gett mig gråa hår och självdöda krukväxter. Men samtidigt kan jag inte låta bli att – så här med en vecka kvar hos min låneklass och med en vanlig vardag inom räckhåll – frukta saknaden som kommer sen.
Om ett par veckors tid är jag färdig med min utbildning och det känns i slutändan som att det kommer att gå bra. Jag är redo.
Men först ska jag ha en helt ledig lördag.
Kommentera