För ett tag sedan var jag i en skolkorridor som inte är min. På besök i någon annans skolverksamhet hittade jag ett par tidigare elever som nu gå i åttonde klass. Jag hittade också en bortkastad lapp i hörnet.
Jag känner mig kluven inför den här microdikten: Å ena sidan är det kul att mina tidigare elever numera tar sig tid att dikta (för mig är det ett bra bevis på att eleverna utvecklas till men samtidigt är det trist att de ger upp halvvägs. Å ena sidan är texten vacker i sin raka ärlighet men samtidigt bär den spår av ett (ännu) outvecklat språk.
Hur som helst blir jag alltid glad av halvfärdiga saker (och för den delen personen). Det får mig att tänka: Om det börjar så här bra så kan det bara sluta med succé.
2 kommentarer
ina
Posted on 2009-11-06 at 16:25kanske ska dikten sluta just så? ”kärlek betyder.”
Killfröken
Posted on 2009-11-07 at 08:47Ina: Bra tänkt! Jag har läst den lappen många gånger nu men faktiskt aldrig tänkt så *skäms*
Det är klart att den kan vara färdig. För vem är jag att stämpla den som något annat bara för att min första reaktion är: ”jaha, här är något som någon inte blev klar med” ?