#14 – Promenaden

Förmiddag och schemalagd promenad i närområdet. Eftersom det är sedan länge bekanta sträckor så går eleverna i sin egen takt. Som en av flera medföljande lärare tar jag rygg på ett gäng och lägger sedan ett högre tempo för att hinna i fatt flera grupper på vägen. Då hinner jag kolla läget med fler.

Halvvägs genom promenaden, mellan två större klungor, fiskar jag upp mobilen och kollar Twitter. Ett par nya meddelanden och ett par fortsatta samtal. Plötsligt bryts min koncentration av galloperande barnfötter som kommer bakifrån. Jag vänder mig om lagom i tid för att fånga det första barnet som slänger sig i min famn. Hen vill kramas. Inom kort en till och en till. Fler stycken.

Strax efteråt får jag veta att de sett mig ensam, med nedfällt huvud. De har tolkat en ledsen Killfröken och har sprungit ifatt mig för att trösta. Jag ler och blir hjärtevarm. Sedan berättar jag att jag bara kollade Twitter. De ser på mig.

”Twitter måste vara väldigt sorgligt i så fall.”