Det är eftermiddag och jag svänger in på skolans parkering efter att ha varit iväg ett par timmar med matematiklyftet. Allt som återstår för dagen är ett utvecklingssamtal och lite pappersarbete. Med mobilen i högst hugg blir de dryga 50 meterna mellan parkeringen och skolan en stund att kolla läget med det utvidgade kollegiet. Ett bra tillfälle att säga hej. Därför märker jag inte de tre förskoleklassbarnen som hänger på muren som skiljer skolan från omvärlden.
När jag närmar mig ingången i muren hör jag deras fnitter.
Jag: Hej!
De: Hej Kilfröken!
Jag: Vad fnittrar ni tre åt?
Två av dem: Den Tredje är helt galen! HELT GALEN!
Jag: Jaha, där ser man. Vad gör hen som är så galet?
De Två: Hen skriker till sin Storebror! Gapskratt bryter ut. Jag förstår inte riktigt.
Jag: ?
De Två: Ja, alltså. Han gick hem innan mellanmålet. Men nu vill hen bara kolla läget och säga hej. Så hen ropar vid muren.
Jag ser parallellen och funderar en kort sekund på att berätta för dem om twitter.
Skrikandet Barnet (väldigt lugnt): Ja, fast alltså jag bor bara i huset bredvid skolan och jag såg min storebror ute i trädgården.
De andra två börjar gapskratta och jag inser att det finns något särskilt med människor i sexårsåldern. De är lite som oss, fast verkar se saker som vi andra inte kan förstå. Kanske är det därför barnperspektivet är så svårt att fånga ibland?
Kommentera