En grådaskig decembertorsdag går jag över skolgården på jakt efter något som jag inte längre minns vad det var. Plötsligt blir jag påropad av ett gäng flickor i sexårsåldern som sitter på ett skjul och spanar ut över skolgården.
Elever: Killförken! Kom! Kom fort! Foooooooooortare!
Jag (som ”ääääääntligen” kommer fram till skjulet): Japp!
Elever: Vi behöver din hjälp…
Jag: Är det något med er spaning?
Den ena eleven (tveksamt) Nej…. inte precis…
Jag: Okej, vad kan jag göra för er?
En annan elev: Jo, vi har glömt bort vad ett barnbarn är. Vet du något om det?
Detta visade sig bli ingången till ett mycket givande samtal.
Åh, så skönt att du finns kvar! jag har inte kommit in på din blogg på en vecka nu. (Bara fått ett vitt, blankt fönster) Så jag trodde att du hade slutat. En sådan bra fredagspresent! Killfröken är kvar i bloggvärlden.