Den här annars förträffliga arbetsmåndagen slutade i total besvikelse. Men inte för mig. Och inte på riktigt.
Jag: Hejdå ungar! Vi ses imorgon!
Barn (i kör): Hejdå Killfröken! De som sitter nära klämmer in en spontankram.
Jag: Åh, vad mysigt….
En av eleverna: Är det någon annan fröken inne nu när du går?
Jag: Ja, så klart. Kollegan kom just in (efter att ha rastvaktat).
Eleven: Meh! Typisss…. Annars hade vi kunnat göra vad vi vill.
Kompis på platsen bredvid (som lägger undan sin stickning och ser Eleven djupt i ögonen): Och vad menar du med det?
Eleven (med teatralisk dramatik i rösten): Fattar du inte? Precis VAD vi vill…
Kompisen (besviket): Jaa haa!
