Jag har fått ett lite nytt schema och med det kommer en förmån som jag saknat mer än jag visste: att luncha med förskoleklassen. Det är i sanning en förmån i mitt yrke. Idag hamnade jag vid samma bord som ett par sexåringar som jag fortfarande håller på att lära känna.
Efter ett par minuters kallprat om saker som melodifestivalen och helgens skoldisco så suckar en av dem djupt.
Skidåkaren: Suck!!!!!! Jag längtar till onsdag!!!!
Jag: Oj, det märker jag. Vad händer på onsdag?
Skidåkaren (skiner upp): Då ska vi åka till Branäs.
Jag: Jaha! Då förstår jag att du längtar.
Skidåkaren: Mmmm. Men vet du? Det tar flera dagar att åka dit! (Det gör det inte.)
Jag: … (Lite osäker på hur jag ska bemöta det här) …
En Kompis: Men. Det är lite konstigt, för när vi åkte dit förra året så tog det typ bara många timmar. Kanske en hel dag…
Skidåkaren (utan en enda millisekunds eftertanke): Jo, men det är för att Sverige är ett väldigt långt land.
Det blir ett samtal om geografi som involverar kanske sex eller sju förskoleklassare, jag och en nittonårig vikarie. Vi pratar olika länder, avstånd, bilresor och vart man kan åka skidor.
Skidåkaren: En gång var vi i Norge och åkte skidor. DET tog i alla fall flera dagar att åka dit.
En Annan Kompis: Gjorde det?
Skidåkaren: Ja, för Norge är i formen av en stövel och vi var liksom där uppe där stöveln är lite tjock. Inte jättetjock men lite tjock. Hen visar med händerna i luften, till ingen nytta alls eftersom kompisarna tydligen inte har sett Norge på en karta.
Jag (för att bespara eleven en situation där ingen hänger med): Jaha, jag tror jag förstår….
Skidåkaren: Och på vägen dit stannade vi i Tyskland på ett hotell. Men de hade ingen resturang för vi hade med oss mackor.
Jag: Pratar vi om landet Italien nu? Det ser också lite ut som en stövel
Skidåkaren (med samma tvärsäkerhet): Ja, fast det är andra stöveln!
Kommentera