För tre terminer sedan bad min chef mig att ta mig an ett lite annat uppdrag. Det passade mig bra eftersom jag då kommit till en plats där klassläraruppdraget inte längre var läskigt. Allt positivt pirr som jag kände inför mitt jobb när jag pluggade till lärare var borta. Det jag då gick och drömde och längtade efter var nu min vardag. Det är så klart en välsignelse men också något som gör det lätt att ta fina saker för givet. Så jag tackade ja till min chefs erbjudande.
Som en konsekvens har jag arbetat mer än jag tänkt med annat än undervisning. Under perioden januari till juni hade jag inte en enda egen lektion i helklass. Det var kanske inte meningen men i efterhand uppskattar jag den tiden. För när jag började undervisa igen i augusti så längtade jag igen. För första gången på flera år. Då var jag säker på att det skulle vara en övergående fas. Alla längtar tillbaka till jobbet i augusti men lagom till oktober är det vardag igen. Men inte i år, inte för mig. Hela hösten har jag älskat att undervisa och uppskattat så många delar som jag förut tog förgivet. Jag är inte alls säker på att det kommer vara så här för alltid. Kanske blir det på samma sätt om några år igen, men nu vet jag att jag kan hitta tillbaka till den där glädjen av att undervisa och bara det är en rätt fin känsla.
Kommentera