Ibland förstår jag inte riktigt hur stort mitt arbete är. Som häromdagen, när jag hade en NO-lektion med en grupp nya elever. Eller ja, nya och nya. Vi har i ett par år gått runt och hälsat på varandra på skolgården. Träffats i bamba och på friluftsdagar. Men nu är det vi på riktigt, i alla fall ett par gånger i veckan. Häromdagen hade vi vår andra lektion. Om transport. När eleverna arbetade med en uppgift bad en av dem mig att komma över för att hjälpa till med en sak. Jag satte mig bredvid och började förklara. Efter en stund märkte jag att eleven flyttat sig alldeles intill mig. Hen la huvudet mot min axel och utbrast: ”Åh vad jag har längtat efter att ha dig.” Först var jag tagen av närheten och den oväntade kommentaren. (Jag vet inte om jag fick till något bra svar men vill tro det.)
När jag med lite distans tänker på det så är det framförallt att obalansen i det hela som jag inte kan släppa. För mig är det en professionell tillvaro som jag lever. För set mesta en trevlig och värdefull professionell tillvaro men ändå något jag kan distansera mig ifrån när jag går hem. För eleverna är det något annat. Det är livet. Där man ibland går runt och längtar efter något eller någon men där det säkert lika lätt eller lika ofta kan vara något eller någon som man längtar bort ifrån.
Vilka möjligheter har elever att distansera sig då?
Kommentera