Cykelminnen

På väg till jobbet – alldeles när bussen rullar in i Pittoreska Samhället – ser jag fyra hjälmbeklädda ungdomar som väntar in ytterligare någon cykelkompis innan de kan ge sig iväg till högstadieskolan i grannbyn. De är tretton-fjorton år gamla och jag känner dem väl. Eller i alla fall så kände jag dem väl, när de var mina elever. Sedan dess har vår klassrumsrelation övergått till sporadisk Facebook-kontakt och jag njuter av att på håll se dem utvecklas till fantastiska unga vuxna.

Hur som helst ser jag dem från bussfönstret och plötsligt slås jag av en tanke: ”Jag gillar tonåringar som fortfarande cyklar till skolan.” Det är hjälmar, vårfixade tantcyklar och barnsligt töntigt på ett oförstört vis. De skiter fullständigt i tjuvrökande moppekillar och vad de ska säga när de kommer cyklande till skolan. Det gör mig obeskrivligt stolt.