På väg till jobbet – alldeles när bussen rullar in i Pittoreska Samhället – ser jag fyra hjälmbeklädda ungdomar som väntar in ytterligare någon cykelkompis innan de kan ge sig iväg till högstadieskolan i grannbyn. De är tretton-fjorton år gamla och jag känner dem väl. Eller i alla fall så kände jag dem väl, när de var mina elever. Sedan dess har vår klassrumsrelation övergått till sporadisk Facebook-kontakt och jag njuter av att på håll se dem utvecklas till fantastiska unga vuxna.
Hur som helst ser jag dem från bussfönstret och plötsligt slås jag av en tanke: ”Jag gillar tonåringar som fortfarande cyklar till skolan.” Det är hjälmar, vårfixade tantcyklar och barnsligt töntigt på ett oförstört vis. De skiter fullständigt i tjuvrökande moppekillar och vad de ska säga när de kommer cyklande till skolan. Det gör mig obeskrivligt stolt.
Jag förstår känslan. Härligt!
Jag tycker också det är glädjande att se barn och ungdomar som väljer att cykla. Det finns alldeles för många curlingföräldrar idag.