Varje sommar brukar jag stänga ner min blogg för sommarlov. Ofta beror det på att det här är en utbildningsblogg, och under sommarlovet ägnar jag mig åt väldigt lite utbildning. Men i år var läget annorlunda: istället för att vara ledig har jag jobbat mer än någonsin med utbildning. (Närmare bestämt fredsutbildning i regi av CISV.) Så mycket att jag faktiskt inte hade tid att blogga om det. Därför inleder jag hösten med en serie sommarminnen.

En kombination av övergande vänner, en semesterledig biljettbokare och min oförmåga att säga nej har fört mig till en öde tågstation i Lyon tillsammans med fyra elvaåringar som jag för ett halvår sedan aldrig hade träffat förut, mina Lånebarn.

Efter ett halvt dygn på resande fot är jag mest sugen på att komma fram. Barnen är mest sugna på att träffa sina norska motsvarigheter, som ska ta samma tåg som oss. Så när den norska ledaren kommer ner för rulltrappan med sin delegation (och en halvminut senare åker tilbaka för att på egen hand hitta mat) är stämningen spänd. I trettio sekunder. Sen leker de, pratar de, fotar de (främst dåligt fokuserade bilder på varandra som fotar tillbaka) och springer de som de flesta barnen i den åldern gör.

Mitt i allt lära kännande hinner jag lägga märke till en förskrämd liten tant som sitter på en bänk och hårt kramar sin kasse. Jag minns att jag tänkte: Kan hon se att dessa barn aldrig har träffats för?Antagligen inte.

Det är någonting som jag finner nästan obeskrivligt coolt.

Kommentera