Det är torsdag morgon och jag har en oplanerad stund tillsammans med våra trettio stycken nio-, tio- och elvaåringar, en uppkopplad laptop och en projektor. Av någon anledning har pratet om det stundande valet glidit över till ett samtal om Suzanne Osten. (Jag vet, det borde inte kunna ske!)
Jag: Googlar fram en bild på Suzanne Osten.
Eleverna (unisont): Spontanlåter av förvånad skräck. (Varför?)
Jag berättar lite av det ännu lillare som jag kan om denna kulturtant.
En elev (förvånat): Men! Sa du att hon är skådespelare?
Jag (små-disträ): Ja, precis…
Samma elev (undrande): Är inte hon regissör!?
Först blev jag (återigen) förvånad över hur mycket elever kan. Vad jag minns var det inte särskilt ofta som sånt hände när jag gick i mellanstadiet. Det kan i och för sig bero på att jag var en dum unge. Men det kan också bero på att livskunskap (kunskaper förvärvade utanför klassrummet) får ta mer plats i klassrummet idag.
Jag tror att det är så. Vad tror du?
Kommentera