Allvarligt En StundKillfröken spionerar

Mina små humanister – Del III

Varje morgon går jag hemifrån fem i sju för att inleda min noggrannt planerade pendling till jobbet. Det är en speciell relation man utvecklar till de man pendlar med. I alla fall om de, som i mitt fall, nästan alltid är samma personer varje dag. (Jag och en kille som jag aldrig pratat med har en tyst överenskommelse att vi väcker varandra om vi skulle somna och riskerar att missa våra respektive hållplatser.)

För ett par veckor sedan fick vår lilla grupp ett nytillskott: en flicka i tioårsåldern som varannan vecka pendlar från stan till sin skola. Det är någonting särskilt i hennes utstrålning som fångar mig. Vi har bara pratat en enda gång, när hon i början på september ville att jag skulle köpa jultidningar. Ändå vet jag en hel del om henne. Hon:

  • går på Grannskolan (som ligger på samma busslinje som min fast sju-åtta hållplatser tidigare).
  • har antagligen skilda föräldrar (eftersom hon pendlar långt och bara varannan vecka).
  • brukar sitta i främre delen av bussen. (Blir hon lätt åksjuk?)
  • har en bästis som bor nära deras skola (som brukar gå på bussen ett par hållplatser innan Grannskolan).
  • äter ofta frukost på bussen. (Hon verkar gillar leverpastej.)

I morse upptäckte jag och min kollega/busskamrat en sak till.

Flickan (som kanske hör att jag och min kollega/busskompis pratar om valet): Asså har du hört om valet?
Kompisen: Vadå då!?
Flickan (engagerat): Miljöpartiet slog rekord. Det tycker jag är bra.
Kompisen (oengagerat): Jaha. Kul för dom då.
Flickan (ännu mer engagerad): Men vet du vad? Sverigedemokraterna gjorde ett större rekord.
Kompisen (som inte verkar veta vilka SD är): ?
Flickan: Dom vill inte att utlänningar ska va här.
Kompisen (som nu minns att hon är av utländsk härkomst): Schysst då!
Flickan: Jag vet… Dom får ALDRIG vinna! ALDRIG!
Kompisen (nu smittad av flickans engagemang): Näe. Det har du rätt i!
Flickan (plötsligt sorgsen): Jag tror min pappa röstar på Sverigedemokraterna. För han brukar säga att han hatar ”dom där utlänningarna”. Jag gillar inte det…

1 Comment

  1. Toffs 2010-09-23 at 22:53

    Det är underbart med barn och ungdomar. De vet mycket mer än vad vi ofta tror. Och såna här djupsinniga analyser blir man så otroligt rörd av!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

           

Sagan om Killfröken

Det är regnigt ute och min morgonpendling går åt skogen. Trekvart sen stövlar jag in på avdelningen mitt under frukosten. Jag möts av ett spann knähöga energiknippen som glatt meddelar att jag kommer försent.

Mitt i det psykadeliska kaoset står Lintott (tre år gammal) glatt: "Du är sen killfröken!".

Vips så är ett alterego fött.

Archives