Sagan om chokladmoset

Det är måndag morgon och jag har, utan att riktigt vakna, tagit mig hemifrån, genom stan , av bussen och nu även över skolgården. När mina tankar som bäst är fokuserade på det nybrygda kaffet på personalrummet hör jag mitt namn ropas.

Klätterungar (två elever i sjuårsåldern som nästan jämt hänger i klätterställningen utanför personalrummet): Hej Killfröken! Kolla våra nya tricks!
Jag (ska försöka skoja till det, dum som jag är): Har ni varit här hela helgen och tränat, eller vadå!?
Klätterunge #1 (oförstående): Euhm, nä. Jag har bråkat med Storasyster, varit på stan med pappa, kollat på tv (”teeeeveeee”), haft fredagsmys, ….. Och så har jag ätit chokladm (kan inte riktigt säga ordet)… chokladmou… chokladmos!
Jag (osäker hur jag ska ta mig ur den här situationen på ett värdigt sätt): Jaha…
Klätterunge#2 (fundersamt): Chokladmos!? Det heter chokladpudding väl?
klätterunge#1 (till sin kompis): Jo men alltså, så här är det…

En tvärvetenskaplig diskussion med rötter i etymologi, gastronomi och möjligtvis även näringslära bryter ut. Jag smyger försiktigt därifrån med stegen mot personalrummet. På vägen hinner jag tänka att Vygotskij antingen vrider sig i sin grav eller så myser han riktigt ordentligt.