Det är eftermiddag och jag har planering (dvs 65 saker att göra, varav inget är lektionsplanering, på lika många minuter). Jag hastar mellan två hus på skolan när ett gäng elever som jag undervisade i våras (åtta år gamla) kommer fram till mig.
Barnen (engagerat): Kan du hjälpa oss med en sak?
Jag: Euhm, visst….
Barnen: Vi behöver komma n där! (De pekar på ena skolbyggnaden. Varför de tror sig behöva min tillåtelse är oklar.)
Jag (nyfiket): Jaha, vad ska ni göra där?
Ett av barnen: Min lillasyster (som går i förskolekalssen) tappade sina vantar och jag tror de finns i deras hall.
Jag: Okej.
Barnen: Kan du hjälpa oss att leta?
”Hjälpen” jag ger dem är att hålla dem sällskap medans de själva kryper runt på golvet och så småningom hittar båda vantarna.
Barnen: Killfröken du är bäst!
Jag: Bäst på allt. eller hur?
Storasystern (ärligt): Euhm, nä.
Jag (spelat sårad): Meh!
Storasyster (fnissande): Men du är bäst på att vara snäll.
Det är nog därför jag har en förmåga att komma sent till fikastunder på personalrummet.
2 kommentarer
enligt O
Posted on 2010-12-16 at 00:09Känner igen mig. Alltid är det något dom händer i korridoren och det är väl ändå bättre att stanna trots att det går några minuter? Att vara bäst på att vara snäll är väl alldeles utmärkt!
Fröken Jo
Posted on 2010-12-16 at 22:30Vilken komplimang!