En liten pojke (fyra år gammal) med fantastisk fantasi och känsla för problemlösning men utan förmåga att kompromissa (som alltså lär kan bli en dryg forskare om ungefär 30 år) är på väg in efter att ha lekt ute i vårsolen på gården i en dryg timma. Han pratar med en jämnårig pojke om mat och godis i samband med att de hjälper varandra med stövlarna.
Kompisen: Min mamma har berättat att det inte är nyttigt att äta onyttiga matsaker.
Forskarpojken: Men det gör inget om man äter godis.
Kompis: Men godis är ju inte nyttigt!
Forskarkompis: Men inte godis! (Blir lite sur och irriterad. Han slutar dra av kompisens stövel och ska förklara hur världen fungerar). Magen fungerar lite som en vulkan förstår du. När man äter godis smälter det som elden i en vulkan. Sen är den liksom bara borta!
Kompisen köper argumentet och drar av sin egna stövel.
