Häromdagen blev jag språkligt rättad på jobbet. Av en sexåring.
Det var en inte allt för stolt stund för mig som aspirerande språkpolis.
Det var i torsdags runt lunch. Jag var på väg över skolgården när jag träffade Språkliga Sexåringen och hennes ena bästis.
Språkliga Sexåringen: Killfröken!
Jag (byter riktning och går över till kidsen): Hej!
Språkliga Sexåringen: Vet du vad!?
Jag: Euhm, nä…. Vadå?
Språkliga Sexåringen: Andra Bästisen är inte här idag. För hon ska få ett syskon.
Jag (spontant): Nämen vad roligt!
Språkliga sexåringen (förvånat och upprört): Killfröken! JA vad roligt säger man!
Det blev ingången till ett spontant samtal om sambandet mellan ja och nej.
Hej. Tänkte bara säga att jag gillar din blogg och har länkat till den på min. Hoppas det är ok. 🙂