Det är tisdag morgon och jag är först på jobbet. Efter ett telefonsamtal med en stressad förälder till en elvaåring med hemmaglömd mobil, nycklar och busskort har jag traskat ner till gympahallen för att skicka hem samma elev.

Det är en tjugominutersexercis som jag egentligen hade kunnat avstå. I professionalismens namn borde jag hävdat andra arbetsuppgifter och nekat föräldern den servicen. I alla fall om man tänker på de studier man gör på hur mycket arbetstid som lärare lägger på annat än lärarjobb.

Samtidigt kan jag inte låta bli att känna att sånt tänkande är lite bakvänt. För även om lärare är professionella så är det fortsatt sant att den som ställer upp för andra också får andra som ställer upp tillbaka. Och en lärare utan föräldrastöd är som en skolminister utan forskningsstöd – fel ute!

En kommentar
  • Camilla
    Posted on 2011-02-22 at 19:53

    Sen är det ju lite jobbigt, för let’s face it – man gör det hellre för vissa än för andra… men i rättvisans namn så…….??? Och jag brukar försöka tänka att ”nu fick du en guldstjärna i himlen Camilla”. Jag borde ha ganska många nu… 😉

Kommentera