Utskällningen

Igår blev jag utskälld på jobbet. Ordentligt. Av mina elever. Och här kommer det: även om jag inte är stolt över det, så är jag stolt över dem.

Det började tidigare under dagen med en konflikt mellan ett par (ungefär sju-åtta stycken) elever. Konflikten i sig är irrelevant för resten av den här historien. Den började först efter lunch, när någon tagit sig tiden att skriva en arg lapp som låg på min pulpet när jag kom in i klassrummet.

”Hej Killfröken! 😉
Jag tycker inte du sköter ditt JOBB!!! För när någon bråkar så är du alltid på doms som bråkas sida.”

Först blev jag ställd. Och lite osäker på vad jag skulle göra. (Min initiala reaktion var att låtsas som ingenting.) Men sen tog jag mod till mig. För om mina elever är modiga nog att säga till en lärare som är orättvis så ska jag vara modig nog att ta dem på orden. Annars är ju deras mod bortkastat!

Det slutade i en riktigt bra diskussion med utgångspunkt i vad jag som vuxen kan göra för att hjälpa konfliktande elever. Det slutade med två ynkliga nioåringar som frågade om jag var arg på dem. Då hörde jag mig sjölv svara: ”Nej då, däremot är jag stolt över att jag har två elever som vågar säga ifrån när något inte är bra.” Och stolt är just vad jag är. Stolt över att mina elever har höga krav. För utan höga krav blir det dåligt…
(Det är en sanning som går åt två vägar.)