För ett tag sedan pratade jag med en bekant inom biotekniksektorn. Han berättade att han genom gemensamma vänner fått en förfrågan som hade väckt pedagogiska tankar. Nu ska det sägas att jag gillar pedagogiska diskussioner med folk på ”utsidan” av skolbubblan. Så jag bad min vän att berätta mer.
Det visar sig att han fått en förfrågan om han kunde fixa så att en elvaåring med siktet på en framtid som kemist (skönaste elvaåringen någonsin?) skulle kunna få se insidan av ett labb. Nu är min vän ingen kemist. Men han kopplade ihop elvaåringen med en av Sveriges främsta cancerforskare. Och magi uppstod. Både för flickan (som nu närmar sig högstadiet med den största pluggmotivationen någonsin) och för forskaren (som för en gångs skull fick den uppskattningen och beundran som han förtjänar).
Den pedagogiska funderingen min vän fick var så här:
Hur jobbar skolan 2011 med att förverkliga barns och ungdomars drömmar? Vad svarar man åt det?
Visst har de flesta skolhuvudmännen någon form av PRAO någon gång ibland. Men är det verkligen samma sak?
Verkligheten: PRAO läggs ner på skolan eftersom SYV inte vill jobba med sånt och lärarna inte har tid…
Kanske dags för ett nytt system, nya metoder och grepp för att fånga drömmar? Men hur?
Allt för många saknar drivkraft och mål. Hur ska de motivera sig då?
Exemplet med forskaren var verkligen ett glatt undantag från vardagen:-)