Nu har jag arbetat på Pittoreska Skolan i någostans mellan 5 och 53 månader, beroende på hur man räknar. Det kan verka konstigt. Men det är också sant.

Egentligen är det mest sanningsenligt att säga att jag arbetat både 5 och 53 månader på skolan. För på ett sätt är jag tillräckligt erfaren för att kunna det här nu. Samtidigt har jag aldrig varit såhär fullkomligt involverad i någonting vi gjort. (Exempel: Numera är det mer regel än undantag att jag drömmer om jobbet. Förresten: räknas det som förtroendetid?) Det är som att jag är både erfaren och grön på samma gång.

Tydligast av allt märker jag det på mina elever. När jag tackade ja till den tjänsten jag har nu (delat klassföreståndarskap över en åldersblandad 3-4-5:a med 30 ungar) var det i min gamla VFU-klass (praktikklass), tillsammans med min gamla LLU (handledare) och med elever som jag känt sedan de var typ sex-sju år gamla. Det borde finnas förutsättningar för framgång liksom. Och framgångsrikt har det varit. Men jag har helt klart känt av hur Nyhetens Behag efter ett tag ebbade ut. Hur det blev svårare att hitta en bra nivå.

Nu när jag är på väg in i en annan form av rutin och saker och ting börjar flyta igen kan jag uppskatta processen som jag har genomgått de senaste månaderna. Det är antagligen något som alla nya lärare får erfara. Först hur saker funkar bra, sedan hur det blir vardag och till sist hur det blir bättre igen. Och då blir det bättre än någonsin.

Men varför var det ingen som berättade om sånt här under lärarutbildningen? Det är ändå krafter som är starka nog att knäcka folk. (Jag vet, helt seriöst, lärare som har hoppat av läraryrket för att de inte hittat en bra rutin.) Och det känns liksom inte som att det är något man borde gå igenom på egen hand. Men det kanske bara är jag…

5 kommentarer
  • Bella
    Posted on 2011-05-06 at 22:52

    Det är så sant! Jag är dödstrött när jag kommer hem, ibland tvivlar jag starkt på mig själv och min förmåga att lära och handleda barn. Kommer jag någonsin att få en rutin på saker och ting och när blir det lättare? Fyra månader har gått sedan jag började jobba och det är riktigt kämpigt!

  • Emma
    Posted on 2011-05-10 at 14:04

    Det blir lättare när man gjort ”allt” ett varv. Då vet man vilka rutiner skolåret har (halloween-tema, lucia, julshow, betyg, friluftsdag, innan-påsk-panik, träning inför avslutningen, betyg avslutning osv) och det är ju en oro mindre tycker jag.

  • Linda O
    Posted on 2011-05-10 at 19:33

    Det blir lättare, men den här tiden på året är jag alltid lika pantad och det spelar ingen roll att det är fjärde året på samma skola och 12e året totalt.

  • Linda O
    Posted on 2011-05-10 at 19:34

    Och nej, själv ska man aldrig vara i läraryrket. Trots detta är det riktigt ensamt i början om man inte hittar en lika ny och förvirrad kollega att dela kaoset med.

  • Emma
    Posted on 2011-05-11 at 08:35

    Jag kan tänka mig att det blir ensamt om man kommer ny till en stor skola. Jag började ju på en liten så det var inte så farligt 🙂 Numer sitter vi dessutom allihop i samma arbetsrum så ensamheten är än mindre förekommande. Mentors-system vore bra tycker jag.

Kommentera