Frågor utan svar – del 1.

Det är eftermiddag och strålande sol. På altanen som överblickar skolgården sitter jag och Lillebror och pratar om vad man gör i skolan. Att vi för ett par dagar sedan inte kände varandra känns smått otroligt. Nu är han som vilken elev som helst, fast kortare. Mitt i vårt samtal ramlar en äldre elev med sin trampcykel (nio år gammal) på skolgården. Det är ett ganska spektakulärt fall så en kollega går fram och ser hur det gick. Jag märker att Lillebror är lite orolig.

Lillebror: Vad hände?
Jag: Han trillade.
Lillebror: Slog han sig?
Jag: Han kanske behöver ett plåster men det var nog inte så farligt.
Lillebror (smakar på frasen): …”inte så farligt”.
Jag: Det gick nog bra.
Lillebror: Näe.
Jag: ?
Lillebror: Han cyklade.
Jag: Mmmm, men det gick nog bra.
Lillebror (bestämt): Nej. Han cyklade ju.
Jag: Vad menar du?
Lillebror: Han gick inte, han cyklade.
Jag. Jaha, men alltså …”det gick nog bra” är en sak man säger när en person slår sig fast inte så farligt.
Lillebror (fundersamt): ….Varför då?