Lärarlivets storhet

Idag fick jag, på sätt och vis, uppleva det stora med ett lärarliv. (Egentligen fick jag uppleva det på två vitt skilda sätt, men det är bara ett som passar sig i en blogg.) Vid lunch satt jag och en åttaårig elev och mumsade på varsin varmkorv och pratade om tumörer. Hon frågade, ärlig som bara ocyniska människor kan vara, vad tumörer egentligen är. Jag svarade så gott jag kunde:

  • Jag förklarade hur kroppen, med hjälp av maten vi äter, ständigt bygger nya celler och hur vi får massvis med nya celler varje dag. (”Är det flera hundra!?”)
  • Jag påminnde henne om hur lätt det är att göra ett par fel här och var när man ska lägga miljoner pussel varje dag. Hon nickade instämmande.
  • Jag berättade att de celler som blir fel kallas tumörer. Och att vi får flera tumörer varje dag utan att vi ens märker det. (Det här var en chanstagning från min sida. Som gick hem.)
  • Hon berättade att hennes farmor precis fått en tumör i huvudet.
  • Jag berättade om sorgen när min mormor, som dog av en tumör när jag var ungefär lika gammal som hon är nu.

    • Ingen läroplan i världen kan begära att lärare ska dela den sidan av livet med sina elever. Samtidigt finns det ingenting som är mer naturligt. Det är för mig ett ultimat bevis på hur du som lärare aldrig kan skilja på ditt professionella lärarliv och ditt privata människoliv. Det går liksom inte. Allt du kan göra är att försöka hantera den eviga gränsdragningen. För det här är två grannar som aldrig flyttar isär. Det här var första gången på ett par år som jag mindes tillbaka till hur det kändes att mista min mormor.

    Ett par minuter senare, på ett boende ett par kilometer bort, somnade min lilla morfar in.

    Kommentera