Om att gunga barfota

Posted by in Allvarligt En Stund

Jag är i köket och håller på med att ta undan frukosten.
Utanför köksfönstret dyker ett barns fot upp. Sedan ett ben, och sedan du. På en gunga. Åtta år gammal. Fast att fönstret är ljudisolerat så vet jag att du skrattar. Det syns i ditt ansikte när du korta ögonblick flyger förbi. Det mörka hår viner i luften och jag tänker att det är välbehövt. Välförtjänt.

Det andra som slår mig, efter en stund, är att du är barfota. Det är ändå slutet på oktober och fast att den sägs vara rekordvarm så börjar det bli den tiden på året när det är en bra idé att ha skor på sig. Jag överväger att öppna fönstret och säga något men hejdar mig när jag märker att din mamma är bredvid dig. Dessutom talar vi inte samma språk du och jag.

Innanför altandörren, ett par meter ifrån gungställningen står flip-flopsen som du bar imorse, när vi träffades för första gången. Jag noterade dem eftersom de är samma modell och färg som de en elev för några år sedan använde som inneskor i vårt klassrum. Det fick mig att se den uppenbara kopplingen som intellektuellt har funnits med mig i flera månader men som nu är verklig. Du är ju som en av dom. En av oss.

Ett par timmar senare får jag en rundtur av anläggningens lager.

– När flyktingarna kommer hit så visar någon dem till lagret. De får plocka ut vad de behöver. Tyvärr kan vi bara ge dem en av varje. En jacka, ett par byxor, en tröja, ett par strumpor, ett par underkläder och ett par skor. Hygienartiklar kan de få flera av, för där har företaget som gör dem donerat flera lastpallar…

Då förstår jag, och tackar min lyckliga stjärna att jag där och då i köket hejdade mig själv från att öppna fönstret. Från att säga till dig att ta på dig skorna. En kommentar jag gett oräkneliga andra barn i din ålder tidigare. (Faktum är att det är lite mitt jobb, grovt förenklat, att vara den som på dagtid ger sådana kommentarer.) Tänk om det är så att du inte har några andra skor än flip-flopsen som du använder som inneskor. Jag vet ju inte exakt hur det är. Kanske är du precis som sjuåringen på jobbet på det sättet att du helt enkelt bara tycker bättre om att vara barfota? Förmodligen har du uteskor fast att de står någon annanstans och att du bara inte orkar gå och hämta dem. Antagligen är både du och din mamma så vana vid att man kan leka barfota utomhus året runt att varken du eller hon tänker på att det börjar bli kallt.

Det är en klimatgrej som ni snart hade blivit varse. Om ni hade valt att stanna här. Men några dagar senare ska du och din familj fortsätta vidare på er flykt. Den här gången till ett land där du har någon avlägsen släkting. Förhoppningsvis får du en bra uppväxt där. Förmodligen är det så. Dock känns det lite avogt att behöv säga hejdå så snart efter att vi har träffats. De flesta andra barnen jag möter får jag flera år tillsammans med. Vi delar i praktiken en dag. ”Jag hade velat göra mer för dig”, är en känsla som finns kvar när jag ett par timmar senare går av mitt första pass som volontär.

Istället blir det till att göra något för fler som dig. Det får bli det näst bästa.