Ny arbetsdag (tidigare på terminen) och för mig står ett dubbelpass på schemat. Först lektioner med de äldre eleverna och sedan fritids från mellanmålstid till stängning. Det är de här dagarna som mina ben värker när jag kommer hem. Men så länge som jag är kvar på jobbet står jag mig. Den här dagen är lite extra speciell eftersom jag ska få möta en hel del nya sexåringar. Det här är elever som jag inte känner. Jag gillar nya elever, det är de som gör att man inte faller in i upptrampade fotspår.
Hela sista lektionen med de äldre eleverna går jag och funderar på de nya eleverna. Hur är de? Vilka är syskon till tidigare elever? Liknar de storebror eller storasyster? Eftersom mina nuvarande elever arbetar med en del självgående uppgifter så kan jag kosta på mig att fundera framåt. Samtidigt verkar det som att fler personer tänker som jag. För rätt vad det är öppnas den stora trädörren till klassrummet och kollegan från klassrummet bredvid kommer in. Efter sig har hon ett tåg av Knähögingar.
Kollegan: Där är Killfröken.
Knähögingar (i kör): Jaaaahaaaaa!
Någon enstaka knähöging: Wow!
Tåget tågar ut och mina elever, som så klart tappat arbetsfokuset, återupptar sitt skrivande. En av de äldsta eleverna dröjer kvar med blicken på dörren som just stängts utifrån.
Äldre elev: Har de aldrig varit på zoo eller?
Nu när jag skriver det här inser jag värdet av den typen av samarbete. Den enda aspekten av läraryrket som jag direkt ogillar är ensamarbetet som verkar råda på de flesta skolorna. Man undervisar sina egna elever i sitt egna klassrum och kollegan i rummet bredvid gör detsamma. Där kan vi i grundskolan och på gymnasiet lära oss massvis av förskollärarna. Jag vill jobba IHOP med kollegor, inte BREDVID.
Kommentera