Det är förmiddag och min nya VFU-klass har idrott. Av en slump är vi fem vuxna på 27 barn vilket gör dagens hinderbaneövning till kanske tidernas första hinderbaneövning där varje potentiellt farlig sträcka under banan är utrustad med en lagom instruerande, lagom beskyddande och alltid peppande lärare. Helt underbar lektion med andra ord. Men innan dess ska det värmas upp och det gör vi med en variant på Följa John i smågrupper. Fem grupper med ungefär fem elever som turas om att vara John.
John (sexårig pojke): Häng med gänget!
Han börjar att springa för fullt. John lurar kamraterna att tro att de ska till hopprepen. Istället fortsätter han till kullerbyttemattan. Med resten av gruppen i koppel springer han över den gigantiska salen. Plötsligt råkar han snubbla och gör en ganska spektakulär volt. Inga tårar. Antagligen är leken för rolig. Plötsligt inser resten av gruppen att pojken som ligger ner är John och leken heter Följa John. Helt sonika kastar sig hela gruppen ner på marken i en minst lika spektakulär volt.
Nu blev jag glad. Det är lite så vänskap ska vara, fast helst metaforiskt, förstås.
Alternativt frambringandet av plåster och ispåse efteråt.