De små orden.

Det kommer varje vår. Lika säkert som den underbara försomamren är det. Jag pratar om sommarlovs-koma, när elever (och en hel del lärare) tacklar av och tappar energin när sommaren närmar sig. För mig, som jobbar i en åldersblandad grupp, märker jag det starkast på eleverna som snart ska lämna oss. Det är liksom fullkomligt naturligt och samtidigt helt bissart hur mycket en människa kan förändras av vetskapen att dagarna är räknade.

Kanske är det förresten inte så mycket sommar-koma utan frihetslängtan som yttrar sig? Vad vet jag? Kanske är det ett tidigt hormonregn? Hur som helst hände det en grej idag som fick mig att fastna i tanken.

Jag går och plockar undan diverse bildmaterial.
Snart Inte Min Elev Längre (12 år gammal): Du… Kommer du sakna oss?
Jag (tvärsäkert): Ja!
SnartInteMinElevLängre: Ja, visst!
Jag: JOOO!!!
En spontan, och mycket kort, kram avslutade det samtalet. Samtidigt som de är så ofantligt stora är det också mindre än man ibland kan tro.

Häromdagen skrev jag ett inlägg på nästan samma ämne i Ung-bloggen. Jag tror verkligen att det här är en tid på året när jag är bättre än resten av året på att se små saker. Fråga mig inte varför, men det påverkar mig som lärare.