Som ett led i försöket att möta alla elever på deras hemmaplan så borde man som lärare anstränga sig för att delta i konversationer som man egentligen struntar i. För egen del har jag upptäckt att de konversationerna nästan alltid handlar om sport. Vi har en del märkliga idrottsprofiler som kommer från trakten så naturligtvis finns det en hel del kids med en hel del märkliga idrottsprofiler som ledstjärnor i livet. ”Fine, då är det sport vi pratar om!” tänker jag och letar febrilt efter en infallsvinkel som jag faktiskt bryr mig om.
Elev (tio år gammal): *Ställer någon över-nördig fråga med över-uppspelt intresse*
Jag: *Är ärlig med att jag inte vet vad han pratar om*
Elev: …men han var nog dopad ändå…
Jag: Finns det någon sport som man inte kan dopa sig i?
Båda två tänker vi ett slag.
Jag: Segling? Vad ska man göra, ta med sig en liten fläkt eller?
Elev (krossar mitt försök till idrottshumor): Eller så dopar man sig så att man blir starkare och orkar skota hem snabbar.
Jag: Mhm, det har jag inte tänkt på…
Eleven (bryter ut i en vild segergest som strax övergår i jubel): Äntligen har jag rätt över en vuxen! Hurra!
Att inte det händer oftare…
Eller är det bara jag som inte har vett att maskera mina nederlag?
Kommentera