Ett barns perspektiv

På bussen hem från den kortaste och konstigtaste dagen på terminen, det vill säga skolavslutningsdagen, tjuvhörde jag av misstag ett samtal mellan ett barn i sjuårsåldern (uppskattning) och en förälder. Jag fastnade för dem när jag noterade att barnen satt i en ända av bussen och föräldern, djupt nedsjunken i sin mobil, i en annan.

– Du! Barnet! Kom hit en gång! ropade föräldern.
– Mmmmm…. svarar barnet och springer genom bussen.
– Här kolla! Jag hittade den där hundrasen vi såg. Den heter [minns verkligen inte rasen]. Föräldern visar upp mobilen.
Barnet blir exalterad. Jag förstår det som att de ska skaffa hund.
– Och! Den är allergifri, fortsätter försätter föräldern.
– Har den inga allergier då?

Det kommer ingen förklaring från föräldern här, och det skulle vara jättekonstigt om jag bröt in och gav barnet vad det har rätt till: svar på sin fråga. Istället gick jag in i mig själv och funderade på hur lätt det är att glömma hur mycket vi tar för givet när vi kommunicerar. Och hur viktigt det är att ta ett barnperspektiv när man ska förstå saker tillsammans med barn.

Det är något jag vill utveckla vidare.