Det är andra dagen på terminen och på grund av sjukdom, operation, missförstånd och en semesterledig skolledare så är det lite mer än vanligt att styra upp på jobbet. Trots det, eller kanske på grund av det, står jag inför en heldag av ensamundervisning av elever i lite olika grupper av arbetslaget. Inte ultimata förutsättningar om man ska se till det teoretiska. Men det fina med läraryrket är att det i slutändan inte är det som avgör om ens undervisning går vägen eller inte. Sånt avgörs på plats, i klassrummet, i samma stund som det händer. Det enda man kan göra är att skapa sig så goda förutsättningar som möjligt.

Idag har jag haft en sån där dag när ens lärarhjärta smälter litegrann. Det började när eleven som för två år sedan fick enormt mycket specialstöd nu kliver in i klassrummet och (med rätta) konstaterar att det är kul för att det är lätt. Det fortsatte med ett samtal om det nya året och matematiken som göms i en kalender och den spontana frågan ”Men hur många sekunder är det på ett år då!?”.  Processen att ta reda på svaret blev den spontana avslutningen på den lektionen och jag tror det var länge sedan som jag hade en elevgrupp så häpen. Precis så här vill jag alltid att min undervisning ska vara.

Kommentera