Lärande ögonblick #1

En schemateknisk lösning på ett tillsynes oöverstigligt problem har lett att jag en gång i veckan får möta mina åtta fjärdeklassare helt själv. Det är en lyx som jag inte hade väntat mig. Inte för att de är vansinnigt trevliga, det visste jag redan. Det coola här är att jag har så fundamentalt annorlunda förutsättningar att göra ett bra jobb att det påverkar varje moment. Som samtalen. Jag har tid att ha djupa samtal, utan slut. Det har lett till att jag på blotta femtio minuter har kunnat se flera ögonblick av lärande genombrott. När Aha-upplevelsen slår till. Det här är första exemplet. (Läs mer här.)

En av mina elever har fått för sig att hen inte är bra på matematik. Det har inget med faktiskt kunnande att göra. Inget alls. Det är helt baserat på självbild och självförtroende. (Är det samma sak?) Jag är medveten om detta sedan ett drygt år tillbaka och jobbar med det, bland annat genom att se till att avsätta särskild tid för den här eleven när jag ser att hen inte tycker sig kunna lyckas. Dagens lektion, huvudräkning av enkel division, är ett sådant tillfälle. Skillnaden mot i vanliga fall är att jag hinner sitta ner och inte bar ”prata till rätta” utan vi hinner gemensamt utforska hur det ligger till, vad som händer om hen försöker utan tidskrävande konkret material och hur matematiken ser ut i hens huvud. Skillnaden på resultatet är att det inte är jag som visar hen allt hen kan utan den här gången är det eleven som själv upptäcker, förundras och visar mig. En allt igenom magisk känsla att få observera ett sådant genombrott.