Lärande ögonblick #2

En schemateknisk lösning på ett tillsynes oöverstigligt problem har lett att jag en gång i veckan får möta mina åtta fjärdeklassare helt själv. Det är en lyx som jag inte hade väntat mig. Inte för att de är vansinnigt trevliga, det visste jag redan. Det coola här är att jag har så fundamentalt annorlunda förutsättningar att göra ett bra jobb att det påverkar varje moment. Som samtalen. Jag har tid att ha djupa samtal, utan slut. Det har lett till att jag på blotta femtio minuter har kunnat se flera ögonblick av lärande genombrott. När Aha-upplevelsen slår till. Det här är andra exemplet. (Läs mer här.)

En av mina elever kan nästan allt jag sätter framför hen. Det här är eleven som drömmer om att bli professor och som har enormt hög status i gruppen för att hen helt enkelt är en skön person som vill andra väl och uppskattas av alla. En elev som på många sätt har det rätt gött förspänt. Mitt problem är att det blir sjukt svårt att hitta bra uppgifter som är utmanande. Det fina med dagens märkliga sammanhang är att det var precis vad som behövdes för att vi gemensamt skulle hitta rätt. Egentligen var det ingen slump. Inte alls. Jag hade tid att prata med hen idag. Prata på riktigt. Då får jag veta det jag letat efter i åratal, för i elevers ögon är svåra saker ofta rätt simpla. Det är bara en av många orsaker till varför man borde se till att ha tid att lyssna mer på sina elever. Nu har vi en gemensam plan som är perfekt i sin simpelhet. Det krävdes inte varken skriftliga omdömen, nationella prov eller betygshets för att hitta dit. Det krävdes tid att prata. Jag tänker att det säger något om bedömningens praktik.