Sedan ett par månader tillbaka har jag en server där jag har ett ständigt pågående Minecraft-spel i skolans namn. Till en början valde jag att begränsa tillgången till elever på skolan men ganska snabbt stod det klart att mina fd elever, som nu går på högstadieskolan i närheten, ville vara med. (Jag hade ALDRIG återvänt till något som hade med min låg- och mellanstadieskola när jag var 13. Antar att det är ett tecken på hur tider förändras.)
Först byggde vi en medeltidsstad, som en del av vårt dåvarande medeltidstema. Sedan dess har vi gått vidare och nu är projektet att bygga en kopia av skolan i skala 1:50. Tanken är att vi inför vårt kommande nybygge ska bygga en modell där eleverna kan få laborera med allt från skolgårdsdesign till innehåll i det nya skolhuset. (Just nu är vi fast på att bygga skolan.)
En av de mest flitiga medskaparna är en trettonårig flicka som gick hos oss för ett par år sedan men som sedan dess har gått vidare mot nya utmaningar. Jag minns första gången jag träffade henne. Då var jag lärarstudent och hon en sommarblond sjuåring. Det är coolt att ha sett henne nästan halva hennes liv. Coolt och stort. På ett sätt har mycket förändrats och samtidigt är väldigt mycket samma. Hon har alltid varit självsäker och rakryggat öppen med vem hon är. Därför reagerar jag när en yngre (manlig) elev som är inloggad på servern kommenterar på avsaknaden av tjejer.
Killen: Jag vet typ ingen annan tjej som spelar Minecraft och tycker det är kul…
Tjejen: …
Jag (kan inte låta bli att vänligt säga ifrån): Va!? Jag vet typ fyra stycken bara i din klass…
Killen (blir förvånad): Va!?
Tjejen: Jo, men alltså Killen. Du måste förstå att det kan vara svårt att erkänna för andra att man tycker om det. De andra tjejerna, som inte gillar det frågar ”Tjejen, spelar du?” och jag bara ”Euhm…… alltså…”
Det finns något djupt sorgligt i detta. Det här är barnet som när hon var yngre hävdade sin rätt och stod upp mot allt från könsnormer i synnerhet till förväntningar och fördomar i största allmänhet. Nu är hon äldre och någonting har hänt. Hon är ett offer för sin kontext. Kanske är det så man blir vuxen?
Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterande som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.
Kommentera