Precis innan jag ska somna så slår det mig:
En kompis till mig har en elev med teckenspråk som sitt första språk (barnet är hörande men båda föräldrarna är döva). Det har lett till att min kompis – den hörand elevens lärare – har lärt sig en del teckenspråk. Det är inte mycket, men varje dag blir det en eller två nya fraser. Eleven får bli lärare. Snacka om att ta tillvara på sina elevers språkförmågor.
Min kompis är långt ifrån någon svensklärare men har ändå en skön inställning kan jag tycka. För att spinna vidare på mitt förra inlägg: Borde man inte göra likadant med elever som istället för teckenspråk har typ Thai som förstaspråk?
Det är väl ingen dum tanke 🙂