Jag har en elev som har bestämt sig. Hen ska bli lärare. På vår skola. Så är det bara och därför har jag och några kollegor börjat anamma den tanken och spelar med.
Det är inte som att vi bjuder in eleven på lärarmöten men vi diskuterar undervisningen, våra temaplaner och vår skolutveckling med Kollegiebarnet. (Egentligen är det precis sånt man kan och ska diskutera med alla elever men här blir det inom ramen av en särskild roll-lek.)
Idag åt jag lunch med Kollegiebarnet efter en gemensam matematiklektion. Hen frågar om lärarutbildningen och jag frågor om samarbetet i den senaste lektionen. Hen berättar om sin lärstrategi:
”Jag visste inte från början hur man skulle lösa uppgiften men tillsammans med de andra kom på hur vi skulle göra i början. Då förstod jag direkt och började förklara: Först gjorde jag på ett sätt som jag tyckte var tydligt men det landade inte så bra så jag ändrade min plan och då förstod de bättre. Jag har kommit på didaktiken för den sortens uppgifter tror jag.”
Fatta vilket geni! Jag träffar många lärare som antingen suckar över elever som snabbt når målen eller som helt sonika låter bli att ge dem det stöd de förtjänar till förmån för de som inte kan än. Jag förstår inte varför. Det finns inget som är så energigivande och upplyftande för en klassrumskultur som när en stjärna lyser. Dit ska alla och då behövs kompisar som visar vägen.
Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterande som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.
Kommentera